Att kunna vara stolt.
.
Det är stort. Ibland är det tungt att vara stolt över sig själv, att man kanske inte ska visa det för att folk tycker annat än vad man själv tycker.
Senaste tiden har jag tänkt mycket på det, att jag faktiskt är stolt över den jag är, vad jag har åstakommit. Jag tycker egentligen att alla ska vara det, varför ska man tänka på allt man vill förändra och vad som är inte bra? Om det går att förändra så forsätter man alltid att försöka. Om man går in med inställning att det är omöjligt, ja då kan det inte förändras om du själv inte vill.
.
I går när jag stod i stallet med Annie så insåg jag hur stolt jag är över mig själv och henne. Jag är en av dom som inte har haft en häst som kunnat lära mig, (När man byter häst måste man självklart ställa om sig.) Jag vet inte hur jag ska formulera mig, men jag har aldrig haft en häst som varit utbildad om man uttrycker det så. Buster lärde jag mig så mycket på, och han kunde ju grunderna men han var ingen "läromästare" (Hoppas ni förstår hur jag menar.) . Och Annie har jag själv fått börja ta tag i. Annie är inte heller en häst som är utbildad och kunnat lära ut till mig, utan hon är något jag kommer få jobba på med hela tiden. Jag kan kritisera mig själv utan att det är jobbigt, exempelvis kan jag säga att jag inte tycker att jag sitter speciellt bra, MEN jag fortsätter och försöker påminna mig så mycket som möjligt med det, men samtidigt är det väldigt svårt.
.
Jag är inte avundsjuk för att folk har en häst som går LA utan problem eller kan placera sig i MSV, det rör mig fullständigt inte i ryggen. Jag tycker det är viktigt att kämpa, att ibland känna att det kommer motgångar och sedan le med medgångarna som kommer. Nu när jag kommer flytta Annie så kommer jag måsta börja om efter tolv år för samma ridklubb, byta intruktörer och träffa andra som jag inte vet något om vad dem kommer tycka om mig. Jag tror att jag ridit för samma i säkert sju år och det är Annika, och nu när hon ska flytta så kommer jag faktiskt sakna henne. Hon har hjälpt mig så otroligt mycket och jag tror att hon är den enda som faktiskt trott på mig redan från första början. Jag har svårt att tänka mig att någon ens skulle tro att jag skulle klara det såhär långt som jag har gjort, och det är självklart svårt att inte ta åt sig. Jag tror jag har ändrat folk åsikter mot slutet, men jag tror det blir en nyttig erfarnhet att gå vidare. Undrar självklart om hur det ska bli i framtiden, hur det kommer se ut då vi är i Vännäs, men jag är 100 % medveten och säker att jag inte kommer att ge upp för nedgångar och folk negativa uttryck, för på ett sätt är jag alltid en nivå högre än dom. Är medveten om mina brister i ridningen och dem är till för att förbättra, för fan vad trist att inte kunna förbättra något och tro man är bäst.
.
Jag är stolt.
